Längst i öster ligger Vitabäckskällan. Denna hade förr stor betydelse som hälsokälla för bygdens folk men även som storbykplats. Mest känd är den dock som platsen där bönderna i Färs på 1100-talet samlades i ett uppror mot skattepålagor, utfärdade av den danske biskopen Absalon i Lund.

Information om naturreservatet hittar du på Länsstyrelsens hemsida. Jag får återkomma lite senare i år.

Det som har hämtats vid Eriksdal är inte guld, men sand. Dock inte vilket sand som helst. Det är mycket rent och finkornigt kvartssand, som har avlagrats i en kustmiljö under juratiden för sådär 150 millioner år sedan. De flesta lagren från den tiden har hårdnat till sten, men sanden vid Eriksdal har aldrig varit utsatt för tillräckligt stort tryck. Mellan sandlagren finns tunna lager av kol eller kolblandat sand, och genom jordskorpans rörelser har alltihop ställts på ände så att de lager som en gång var vågräta nu står nästan lodrätt.

Det som lockade mig var egentligen de ödsliga industriområdet och känslan som finns på platser som tiden sprungit förbi. Men när jag promenerar längst det gamla brottet som fyllt med vatten så är det fascination över de höga branterna. De häftiga formerna och tankarna på vilken biotop detta är på väg att bli som tar över. I slutet av brottet tar jag mig uppför och möts av härliga vyer över Fyledalen och över Eriksdal. Det finns gott om stigar och vägar och det är enkelt att röra sig tillbaka i den riktning man kom ifrån. När man kommer till en ödegård kan man följa vägen nerför och komma tillbaka till brottet och är snart tillbaka vid parkeringen.

Förhoppningsvis kommer någon att notera vilken potential här finns och skapa någon form av naturupplevelse. Det finns redan möjlighet att komma hit och titta på fladdermöss.

All vistelse i området sker på egen risk och det finns på sina håll rejäla branter.

12►

Men man ska gå söderut mot Tobisviken. Vårhallarna är helt enkelt berggrunden som spolats ren av vågorna och det har därmed skapats ett bra utflyktsmål – allting har ett syfte.

De renspolade hallarna norr om Simrishamn och Tobisviken har en unik konsistens och mikrofauna. Vid Vårhallarna skjuter skivorna av ljus sandsten ut i horisontella lager och ser ut precis som man tänkt sig att de en gång legat på havsbottnen och av tid och tryck sakta blivit till sten. Flakens yta är knottrig och inbjuder till halkfritt strövande samtidigt som man letar efter spännande fossil och andra märken från det länge sedan förgångna.

Bilderna blev ganska bra, stenformationer har en tendens att vara ganska fotogeniska. Vill man sträcka på benen kan man göra det. Norrut har man ett fint sandfält och en strandremsa. För den som dyker är det också också möjlighet att ta en titt under vattenytan. Är det säsong kan man ju slå sig till ro på stranden eller doppa sig i havet.